• Min tid i Uppsala – läs Markus berättelse

    Under ungefär sex veckor var jag i Uppsala för totalt 30 behandlingar mot min hjärntumör. Precis som planerat tog behandlingen ungefär 20 minuter per dag. Första dagen hade vi en introduktion av behandlingen där jag kunde få svar på mina frågor. Längs med behandlingen blev jag varje dag vänligt bemött och fick svar om jag hade fler frågor.

    Mitt mående varierade under och mellan dagarna. Allt ifrån att jag inte kände av något överhuvudtaget till lätt huvudvärk, trötthet eller hjärntrötthet. Ett av tipsen från personalen var att hålla fysisk aktivitet men att såklart också lyssna på kroppen och inte överanstränga sig. För mig hjälpte det en hel del att hålla kroppen i gång genom promenader, lätt jogging, utegymmande eller cykling. Tack vare informationen inför behandlingen och svar på mina frågor så uppstod det inga större konstigheter i hur behandlingen går till, vilka biverkningar det kan ge och varför det blev Uppsala.

    Behandlingen var en väldigt liten del av all tid i Uppsala. På patienthotellet hade jag tur som redan första dagen träffade en grupp andra patienter. Som patient har vi något gemensamt och utbytet av kunskap, erfarenhet och tankar var givande terapi. Förutom det fick jag många tips på att få tiden att gå under vistelsen i Uppsala. Vi hade många trevliga aktiviteter tillsammans med helt vanliga samtalsämnen och skratt vilket fick tiden att gå snabbare än vad jag någonsin kunde tro. Efterhand som gruppen åkte hem, insåg jag att det finns ett stort värde att vara öppen och utåtriktad och försöka fortsätta ha gruppaktiviteter. Det behöver inte vara mer avancerat än att gå en promenad, prata, ta en fika, handla eller äta tillsammans.

    Under helgerna åker de flesta patienter hem och det är nog det enda jag hade gjort annorlunda i min planering om jag gjort den idag. Som tur var hade jag besök från anhöriga alla helger förutom en, vilket jag är väldigt tacksam för. När jag tänker tillbaka på min tid i Uppsala, så är behandlingen bara en liten del av mina minnen. Allt annat som jag hittade på med andra patienter och anhöriga är en betydligt större del!

    /Markus