Introduktion till protonstrålning

• 

  Metoden att behandla med protonstrålning är inte ny men fram till 2015, då Skandionkliniken öppnade bedrevs verksamheten i liten skala, i Uppsala. De första strålbehandlingarna utfördes 1957 vid Gustaf Werners institut, senare kallat The Svedberg-laboratoriet. Det var en världshändelse – bara på Berkeley i USA var man före.

  Protoner är positivt laddade vätejoner som i en accelerator, en så kallad cyklotron, får en hög energi. I cyklotronen drivs protoner upp till 60 procent av ljusets hastighet. När en patient ska behandlas leds protonerna till behandlingsrummet och riktas med stor precision mot tumören. Behandlingen går ut på att skada tumörcellernas DNA (arvsmassa) så att de inte kan fortsätta att dela sig.

  Mindre risk för biverkningar
  Vid all strålbehandling vill man skada tumören men skona intilliggande, frisk vävnad. Vid klassisk strålbehandling, så kallad fotonstrålning, kan det inte undvikas att också annan vävnad än cancertumören får en stråldos. Strålningen går till stor del rätt igenom kroppen vilket innebär att även friska organ påverkas. I vissa fall kan det leda till att tumören inte kan behandlas med strålning. I andra fall kan tillräckligt hög dos av strålningen inte ges på grund av risk för skador på andra organ eller vävnader.

  En protonstråle går att styra mer precist än traditionell strålning, vilket kan minska risken för biverkningar. Energin i en protonstråle kan varieras så att stråldosen i stort sett helt och hållet hamnar på ett visst förutbestämt djup. Därför kan strålning med protonterapi nästan helt koncentreras till själva tumören, vilket kan innebära att stråldosen kan höjas.

  Vid vissa tumörsjukdomar – och för vissa patienter – är protonstrålning därför ett bra behandlingsalternativ. Till exempel när tumören sitter nära känsliga organ som hjärnan och lungor eller i bukhåla. En stor patientgrupp är barn och ungdomar eftersom man vill ge dem en så personanpassad behandling som möjligt.